Normans pianokvartett och Stenhammars andra pianokonsert

I “Historiskt arkiv” av Stockholms Konserthusets hemsida, hittade jag en intressant konsert som ägde rum 1906. (klicka här!)

I den där konserten framfördes Ludvig Normans pianokvartett i e-moll av Wilhelm Stenhammar vid flygeln tillsammans med bland annat violinisten Tor Aulin. Jag hade faktiskt undrat om Stenhammar spelat den där pianokvartetten och letat efter informationen.

Jag har själv spelat Stenhammars 2:a pianokonsert och Normans pianokvartett. Jag kände liknande temperament i de två verken. Faktum sägs det att Stenhammar började komponera sin 2:a pianokonsert 1904 och skrev färdigt pianokonserten 1907. Han spelade således Normans pianokvartett medan han komponerade sin pianokonsert.

Jag menar inte att de två stycken innehåller liknande melodier eller samma harmonier. De två verken har sina egna självständiga egenarter.

Men ur ett övergripande perspektiv, har de två styckena liknande form. De båda verken började med pianosolo i molltonart och bygger sedan upp musiken som går fram till den triumferande finalsatsen i durtonart. Att planera bra att bygga upp alla satserna, från början till höjdpunkten i finalsatsen ska vara en nyckel till ett bra framförande av de två verken.

Att musik börjar med mörkare tonfärg och avslutar med jublande klanger är inte alls speciellt. Det är nog snarare en av rätt vanliga former. Men i de två verkens vägar från musikens början till slut, ser jag liknande landskap(?).

Låt oss att se bron mellan Andante och Allegro i den 3:e satsen av Normans pianokvartett. Att ha en lugn introduktion till den kraftiga finalsaten, är inte obekant för pianister som spelat t.ex. Beethovens pianosonat op 101. Formen själv är inte Normans originella uppfinning. Men jag tycker att den musikaliska lutningen eller vägen från Andante till en slags explosion i början av “Allegro” är rätt unik. Den liknar faktiskt den långsamma satsen till Stenhammars 2:a pianokonsert, som leder den jublande finalsatsen.

Det ska vara litet subjektiv åsikt, men jag känner att de där delarna av de två verken är liksom landskap i Sverige, när grön sommar kommer efter långa vintern och kort vår.

Förutom sådana verkens form, känner jag också liknande pianospelstekniker som leder liknande musikaliska effekter i flera ställe av de två verken.

Både Stenhammar och Norman lånade inte ofta direkt svenska folkmelodier. Faktum att bara låna melodier eller rytmer kan vem som helt göra. Om japanska eller tyska tonsättare komponerar musik med en svensk folkmelodi, blir det svensk musik? Frågan är inte så enkel. Men svenska originella klanger måste finnas på annat sätt i Stenhammars och Normans musik. Och när jag som kommer från Japan, spelar deras musik, finns det kvar en evig fråga: Bör jag försöka spela deras musik liksom svenskar, eller ska jag snarare spela ur ett utlännings perspektiv? Om jag imiterar svenska pianister, kan jag spela bra svensk musik? Frågan är inte heller så enkel. I så fall finns det någon betydelse att jag spelar Stenhammar eller Norman? Jag kan spela i alla fall som jag känner, liksom Stenhammar och Norman komponerade sin musik som de kände.