Ludvig Normans symfonier och svenska symfonier

Nu på onsdag och torsdag (den 13 och 14 februari 2019) ska Ludvig Normans symfoni i d-moll framföras av Kungliga filharmonikerna under ledning av Sakari Oramo i Stockholms konserthus.

Jag har turen och jag fick redan lyssna på symfonien spelades av Sveriges radios symfoniorkester för tre år sedan. Men det finn nu tyvärr inte många tillfälle att lyssna på Normans symfoni.

Symfonin komponerades 1881, men den uruppfördes först 1885 efter tonsättarens död. Tonsättaren kunde inte höra symfonien (troligen hans bästa orkesterverk) i sitt liv.

Ludvig Norman (1831–1885) komponerade två symfonier till innan denna symfoni i d-moll op 58.

Hans första symfoni i F-dur op 22 komponerades i slutet av 1850-talet, men den uruppfördes först 1875. Det vill säga att han komponerade (1871) och uruppförde (1873) sin andra symfoni i Ess-dur op 40 utan att höra sin första symfoni framföras.

Det sägs att hans andra symfoni i Ess-dur blev mycket väl mottagen i Sverige. Den framfördes 1875 även på en Gewanthaus-konsert i Leipzig. Men ändå kan man nog inte säga att Norman hade bra chanser att prova praktiskt sina musikaliska idéer genom framförande med hans symfonier i sitt liv, och inte heller säga att hans symfonier hade flera tillfälle att kunna ge influenser på andra musiker i dåtiden.

I denna situation fokuserar analys om verken ofta på varifrån tonsättaren fick inspiration till sina verk utifrån tidigare musik.

Man omtalar ofta inflytande från tyska tonsättares musik till Normans musik. Ludvig Norman hade fina kontakter med musikvärlden i Leipzig, där han studerade musik. Han lärde sig mycket i Leipzig. Men till exempel skrev Norman i hans "Musikaliska uppsatser och kritiker" om Robert Schumann(1810–1856)s pianokonsert: "[...] Vore kompositionen något mera planmessigt, praktiskt och klart instrumenterad, den skulle höra till Schumanns allra yppersta. Genom sin svärmiska stämning gör den redan som den är ett rent af förtrollande intryck. [...]". Där kan man förstå inte bara Normans repekt till Schumanns musik, utan även hans egen idé som han skulle kunna förbättra Schumanns orkestrering.

I samma bok, skrev Norman om Giuseppe Verdi(1813–1901)s Aida. Där kan man förstå hans respekt till Verdis orkesterering.

Franz Berwald(1796–1868)s symfonier omtalas idag av sina originalitet. Men eftersom Berwalds flesta symfonier inte framfördes i tonsättarens liv, hade hans symfonier nog inte heller bra chanser att påverka andra tonsättare i dåtiden.

Men Ludvig Norman hade personlig kontakt med Franz Berwald. Som dirigent ledde han Berwalds orkesterverk, såsom operan Estrella di Soria (uruppförande 1862), Sinfonie sérieuse och Ess-dur-Symfoni (uruppförande 1878). Norman kände till Berwalds orkesterverk och symfonier.

Om Normans sista symfoni i d-moll op 58, skrev Wilhelm Stenhammar(1871–1927) i ett brev till Henrik Hennings att han ställde den avgjort högre än någon av de Brahmska symfonierna". (Enligt Bo Wallners "Wilhelm Stenhammar och hans tid 2", S. 138)

Jag känner personligen i Normans symfonier en slags genomskinliga klanger liksom Berwalds symfonier, samt kammarmusikaliska dialog mellan instrumenten i en stor orkester liksom Stenhammars symfonier.

Det kan nog också gå att man tolkar Normans symfonier på samma sätt som tyska tonsättares symfonier genom analysering om influenser av tyska tonsättares musik. Men om man ser musiken ur annat perspektiv, undrar jag om man kan hitta svensk musiks eget spår och skapa (höra) också svenska klanger som tysk musik inte har...

Jag ser fram emot att upptäcka svenska egna klanger i symfonien nästa vecka!