Vad är originalitet i svensk musik (2)

Jag blev själv intresserad av svensk musik inte eftersom det var svenskt. Jag hade inga relationer med nordiska länder tills att jag lärt känna svenska tonsättares musik. Tillfälligtvis var det svenska tonsättares musik som jag gillade. När jag lyssnade på svenska romanser för första gången, visste jag inte att de var svenska. (Man kan läsa hur jag träffade svensk musik på det där inlägget.)

Det behövdes inte för mig i början att tänka efter originalitet av den där musiken. Det var nog tvärtomt. Jag gillade den utan någon anledning. Sådan tänkte jag spontant "Hmm, tonsättare i Sverige skrev den typs musik."

I somras besökte en japansk vän Stockholm. Han är amatörviolinist och hade många erfarenheter att spela i amatörorkestrar i Japan. Han lyssnade på en konsert med Kungliga filharmonikerna i Konserthuset. Konserten började med Helena Munktell(1852 – 1919)s Symfonisk bild, Bränningar. Han lyssnade på stycket utan någon förkunskap. Han visste inte heller vems stycke det var. Efter stycket, frågade han mig "Är det nog nordisk tonsättare?" Han sa att han hört i stycket liknande tonspråk som Sibelius. (Munktells Bränningar uruppfördes 1895, då Sibelius hade ännu inte komponerat sin första symfoni.) Det är intressant. Man omtalar nog ofta influenser av franska musik i Munktells musik. (Svenska tonsättaren, H. Munktell studerade även i Frankrike.) Men min japanska vän kände att hennes musik var nordisk när han lyssnade på musiken utan någon förkunskap om tonsättaren.

När man lyssnar på musik utan förkunskap, förväntar man inte sig för någonting speciellt. Musiken kommer direkt utan något filter. Då blir frågan bara om musiken är fin eller inte, oavsett varifrån den kommer.

Jag hade förresten ett tillfälle att spela den japanska kvinnliga tonsättaren Nobu Kohda(1870 – 1946)s första violinsonat i Stockholm. Det sägs att den var den första riktiga sonaten som komponerades av japansk tonsättare. (Hennes namn stavas även "Nobu Koda". Den japanska första sonaten komponerades av en kvinnlig tonsättare!) Hon spelade först japansk traditionell musik på japanska instrument. Hennes musikaliska talang hittades av Luther Whiting Mason, musikpedagog som kom från Amerika på japanska regeringens uppdrag. Hon började lära sig piano för Mason. Hon studerade sedan vid en musikskola för västerländsk musik, som bildades några år tidigare i Japan. Där studerade hon piano, violin och sång. Efter ett års studier i Boston, studerade hon vidare i Wien. Det sägs att hon komponerade den där violinsonaten medan hon studerade i Wien.

Jag berättade sådana historiska saker inför åhörare i Stockholm innan jag spelade violinsonaten. Men det verkade som att åhörarna som lyssnat på hennes violinsonat med min spelning blev snarare besvikna. Tyckte de att stycket var fult? Nej. De sa att sonaten var ett fint stycke. Men de tyckte att det var tråkigt(?) att den var på helt västerländsk stil. Det verkade som att de förväntat sig för att de skulle höra några exotiska(?) melodier eller tonarter i musiken. Jag blev rätt förvånad över deras reaktion. Jag hade själv trott att de skulle bli förvånad över att en japansk ung kvinna i dåtiden lyckats att komponera ett stycke i sonatform på västerländsk stil. Det fanns inga riktiga föregångare i hennes land. Hon kunde då inte lyssna på musik av olika genrer på YouTube eller Spotify!

Men jag undrade då om svenska tonsättares musik också ofta fått liknande reaktion från utländsk publik? Det vill säga att man ofta förväntar sig för folkloristiska material i svensk musik också? Men kommer originalitet från bara folkloristiska material? Att låna melodier eller tonart, kan vem som helst göra i själva verket, om man har kunskaper. Lyssnar man på Beethoven, eftersom man hör tyska folkmelodier i hans musik?

Om jag inte hade berättat den historiska backgrunden till Kohdas violinsonat, skulle den svenska publikens reaktion vara samma?

Min erfarenhet att spela Kohdas violinsonat inför svensk publik, har blivit ett mycket bra experiment för mig som önskar presentera svensk musik i olika länder. Erfarenheten gav mig nya synpunkter, tack vare mitt lands tonsättare.

Kohdas violinsonat i Ess-dur är den första japanska sonaten. Den är historiskt ett mycket viktigt stycke. Men det är klart att den inte är så mogen såsom Brahms eller Francks violinsonater. Hon komponerade sonaten kanske för att studera komposition. Men ändå kan jag känna i musiken hennes ambition att studera västerländsk musik som japansk pionjär, samt en slags japansk mentalitet. Jag tycker personligen att hennes liv som japan präglade ändå musiken på något sätt.